Av Patrick Doyle 8 Oktober 2015
”Jag älskar studior, även när de är tomma”, säger Keith Richards, talar genom en dimma av rök när han sitter på en inspelnings-bäddsoffa i centrala New York. Han är tyst en stund; Det är ingenting annat än ett svagt elektroniskt brus. ”Det är det lilla hum. Tystnad är din duk. Du tittar ut och du tänker,” Ah, möjligheterna! Med tanke på en bra låt och en bra trummis.
Richards är väl medveten om vikten ett rum tar på när han är i det – det är, när allt kommer omkring, samma miljö där han stannade upp i fem nätter för inspelningen av ”Before They Make Me Run”, eller bygger det hypnotiska introt av ”Gimme Shelter” ur lager av gitarrer. En varm September eftermiddag, är Richards full av intensitet, studsar på sina ben, hans mörka ögons fixering kraftigt under varje fråga som han arbetar sig igenom tillsammans med ett paket Marlboro Reds. Han dricker en ”Nuclear Waste” – två uns av vodka, apelsin läsk och massor av is – som hans assistent gör under hela natten med hjälp av små flygplans Absolut flaskor som lagras i en kartong.
Richards bär Nike tennisskor och en ormskinns jacka över en t-shirt som säger, ”Do Not X-Ray.” Studioljuset slog toppen på hans huvudet som en spotlight. Han är angelägen om att skratta, och full av hot. Vid ett tillfälle, när jag nämnde anekdot om honom när han kastade en kniv på en musik ledning som föreslog han ändra en låt under Steel Wheels sessioner 1989. ”Jag hade ett ganska bra syfte” Richards säger. ”Den missade precis honom.”