Av Brian Hiatt 3 November, 2015…
Som Adele styr genom en South London high street i sin fyrdörrars Mini Cooper, med hennes barns lediga bilbarnstol i ryggen och resterna av en grönkål, gurka och mandelmjölks hopkok i mugghållaren, uppstår en fråga till henne. ”Vad har pågått i musikens värld?” frågar hon, i all uppriktighet. ”Jag känner mig ut ur loopen!”
Det enda möjliga svaret är alldeles för lätt: Tja, det är det här ett album hela branschen väntar på … ”Åh, dra åt helvete!” Adele säger, ger mig en mild knuff och släpp lös det charmiga otämjda skratt – en stigande kaskad av kraftfulla, cartoonish ”ha´s” – ”. som inspirerade en YouTube SUPERCUT kallad ”Adele Cackle.
”Herregud, bilder”, fortsätter hon, gröna ögon vidgas. ”Jag önskar! Jag känner att jag kan vara ett år för sent.” Det är som om hennes sista album 2011´s21, inte hade sålt mirakulöst 31 miljoner exemplar över hela världen i en tid när ingen köper musik, som om det inte hade utlöst tillbedjan av kamrater från Beyoncé till Aretha, som om den inte hade vunnit alla tänkbara tilldelningar mindre än en Nobels fredspris.
”Men verkligen”, säger hon, ”Jag har tappat kontakten med musik. Inte, all musik.” – Hon är ett fan av FKA Twigs, älskar Alabama Shakes, smet in i folkmassan på Glastonbury för att se Kanye – ”men jag känner som jag inte vet vad som händer i listorna och i populärkulturen. ”Hon skrattar igen. ”Jag har inte tappat kontakten med, verklighet. Bara med vad som är aktuell.” Hennes Cockney accent är mjukgörande på sistone, men hon uttalar ”med” som det slutar med en ”v.”